historik
Trombon eller dragbasun är ett bleckblåsinstrument med cylindriskt tonrör och dragbygel, ibland kombinerat med en eller två extra ventiler. Ordet trombone är italienska och betyder stor trumpet. Det svenska ordet trombon innefattar inte ventilbasun (engelska valve trombone), utan endast dragbasun (engelska slide trombone).
Det fanns för länge sedan fanfartrumpeter, som var långa och raka. En sådan trumpet kallade man i det medeltida Frankrike för buisine (från detta ord härstammar basun såväl som det tyska ordet för trombon, Posaune). Ordet buisine härrör i sin tur från latinets buccina ('lur', 'horn'), som först användes av romerska herdar, senare av den romerska militären. Buccina var ursprungligen tillverkat av djurhorn, senare mässing och andra metaller.
På 1300-talet lärde man sig att det gick bra att böja buisinens metallrör, så att den blev mindre utrymmeskrävande. Så småningom kom man också på att om man gjorde den så att det gick att förlänga och förkorta den, kunde man spela fler toner. Detta resulterade i dragtrumpeten, ett slags s-format instrument, där den utdragbara delen bara satt ihop med den andra delen på ett enda ställe.
Om man istället förlänger den utdragbara delen på två ställen samtidigt, blir konstruktionen dubbelt så effektiv. Den tanken var det någon i södra Europa som tänkte ganska tidigt. I spanska skrifter från 1300-talet nämns ett instrument, kallat sacabouche (sacar = dra och bucha = rör). I Frankrike uppträder ungefär samma benämning på ett instrument cirka hundra år senare, saqueboute (saquer = dra; bouter = skjuta).
När instrumentet kom till England fick det namnet sackbut. På 1500-talet utvecklades en basunfamilj med basuner i olika storlekar och stämlägen. De vanligaste kom att bli diskant stämd i Bess, alt i F, tenor i Bess och bas i F eller Ess. På 1600-talet förekom även kontrabasbasun i Bess. Denna instrumentfamilj användes gärna som förstärkning av körsång (oftast med sinka istället för diskantbasun), eller som en instrumentgrupp tillsammans med andra instrumentgrupper.
Under 1600- och 1700-talen sjönk basunens popularitet. Den användes då och då i stadspiparensembler och som körförstärkning i opera- och kyrkomusik. På 1800-talet återupptäckte man det vackra instrumentet och började använda det även i symfoniorkestrar, i kombinationen altbasun i Ess, tenor i Bess och bas i Ess.
Under 1800-talet hände det en del med basunens fysik. Den fick vidgad mensur, större och mer utsvängt klockstycke och med skålformat munstycke. 1839 såg basunen sin första kvartsventil, detta i Tyskland. Kvartsventilen innebär att man med hjälp av en ventil, som vanligtvis sköts med tummen, styr luften in genom ett extra rör, som sitter fäst på trombonen. Det gör att trombonens stämning sänks en ren kvart, vilket ger tillgång till fler toner och enklare draglägen. Detta visade sig vara en lyckad idé, som spred sig snabbt. Basuner försedda med denna tillsats kallades tenorbasbasuner. Mindre lyckad var Adolphe Sax’ idé om en teknisk fulländning av basunen. Han konstruerade en basun, med sex ventiler och lika många klockstycken, vilket inte blev särskilt praktiskt.
I mitten av seklet började en så kallad tersbasun tillverkas, stämd en liten ters lägre än tenorbasunen (d.v.s. i G). Den används fortfarande i England i brassbandssammanhang. Framåt slutet av 1800-talet var den vanliga orkesterbasunkombinationen två tenorbasuner och en basbasun.
Basunen användes även i militärorkestrar, då även ventilbasunen (som tillverkades för första gången kring 1830, men aldrig kom att låta likadant som varianten med drag och därför inte kunde ersätta dragbasunen), och i blåsorkestrar och då det blev populärt att spela jazzmusik, i början av 1900-talet, användes den också i sådana sammanhang.
(Från Nationalencyklopedin)
Det fanns för länge sedan fanfartrumpeter, som var långa och raka. En sådan trumpet kallade man i det medeltida Frankrike för buisine (från detta ord härstammar basun såväl som det tyska ordet för trombon, Posaune). Ordet buisine härrör i sin tur från latinets buccina ('lur', 'horn'), som först användes av romerska herdar, senare av den romerska militären. Buccina var ursprungligen tillverkat av djurhorn, senare mässing och andra metaller.
På 1300-talet lärde man sig att det gick bra att böja buisinens metallrör, så att den blev mindre utrymmeskrävande. Så småningom kom man också på att om man gjorde den så att det gick att förlänga och förkorta den, kunde man spela fler toner. Detta resulterade i dragtrumpeten, ett slags s-format instrument, där den utdragbara delen bara satt ihop med den andra delen på ett enda ställe.
Om man istället förlänger den utdragbara delen på två ställen samtidigt, blir konstruktionen dubbelt så effektiv. Den tanken var det någon i södra Europa som tänkte ganska tidigt. I spanska skrifter från 1300-talet nämns ett instrument, kallat sacabouche (sacar = dra och bucha = rör). I Frankrike uppträder ungefär samma benämning på ett instrument cirka hundra år senare, saqueboute (saquer = dra; bouter = skjuta).
När instrumentet kom till England fick det namnet sackbut. På 1500-talet utvecklades en basunfamilj med basuner i olika storlekar och stämlägen. De vanligaste kom att bli diskant stämd i Bess, alt i F, tenor i Bess och bas i F eller Ess. På 1600-talet förekom även kontrabasbasun i Bess. Denna instrumentfamilj användes gärna som förstärkning av körsång (oftast med sinka istället för diskantbasun), eller som en instrumentgrupp tillsammans med andra instrumentgrupper.
Under 1600- och 1700-talen sjönk basunens popularitet. Den användes då och då i stadspiparensembler och som körförstärkning i opera- och kyrkomusik. På 1800-talet återupptäckte man det vackra instrumentet och började använda det även i symfoniorkestrar, i kombinationen altbasun i Ess, tenor i Bess och bas i Ess.
Under 1800-talet hände det en del med basunens fysik. Den fick vidgad mensur, större och mer utsvängt klockstycke och med skålformat munstycke. 1839 såg basunen sin första kvartsventil, detta i Tyskland. Kvartsventilen innebär att man med hjälp av en ventil, som vanligtvis sköts med tummen, styr luften in genom ett extra rör, som sitter fäst på trombonen. Det gör att trombonens stämning sänks en ren kvart, vilket ger tillgång till fler toner och enklare draglägen. Detta visade sig vara en lyckad idé, som spred sig snabbt. Basuner försedda med denna tillsats kallades tenorbasbasuner. Mindre lyckad var Adolphe Sax’ idé om en teknisk fulländning av basunen. Han konstruerade en basun, med sex ventiler och lika många klockstycken, vilket inte blev särskilt praktiskt.
I mitten av seklet började en så kallad tersbasun tillverkas, stämd en liten ters lägre än tenorbasunen (d.v.s. i G). Den används fortfarande i England i brassbandssammanhang. Framåt slutet av 1800-talet var den vanliga orkesterbasunkombinationen två tenorbasuner och en basbasun.
Basunen användes även i militärorkestrar, då även ventilbasunen (som tillverkades för första gången kring 1830, men aldrig kom att låta likadant som varianten med drag och därför inte kunde ersätta dragbasunen), och i blåsorkestrar och då det blev populärt att spela jazzmusik, i början av 1900-talet, användes den också i sådana sammanhang.
(Från Nationalencyklopedin)
